Det svenska föreningslivet är inte en slump. Det byggdes av rörelser som under 1800- och 1900-talen samlade hundratusentals människor kring en idé och lärde dem att organisera sig. Den här guiden går igenom de viktigaste rörelserna en i taget, i ungefär den ordning de växte fram. De behandlas likvärdigt: syftet är att förstå hur de arbetade, inte att värdera vad de ville.
Kort om guiden
- En överblick, inte ett uppslagsverk. Årtal anges där de är väl belagda.
- Rörelserna behandlas sida vid sida och i ungefär den ordning de växte fram.
- Den som vill fördjupa sig hittar källor och arkiv i sista avsnittet.
Före rörelserna
I början av 1800-talet var Sverige ett samhälle av stånd. Kyrkan, socknen och husbonden bestämde mycket av vardagen, och det fanns få platser där vanliga människor kunde samlas och fatta beslut tillsammans. Sockenstämman var ett undantag, men där hade inte alla samma röst. Att bilda en förening med egen styrelse, egna pengar och egna möten var något nytt, och för en del uppfattades det som ett hot mot ordningen.
Under 1800-talets gång förändrades förutsättningarna. Befolkningen växte, många flyttade till städer och bruksorter, skolgången blev allmän och tidningarna blev fler. I den miljön växte rörelserna fram, ofta i samma bygder och ibland med samma människor som medlemmar i flera av dem. Vad som skiljer en folkrörelse från andra sammanslutningar beskriver jag i texten vad är en folkrörelse?
Väckelsen: friheten att samlas
Väckelserörelserna var bland de första som utmanade statskyrkans monopol på det religiösa livet. Människor samlades i hemmen för att läsa Bibeln och be, så kallade konventiklar, trots att sådana sammankomster länge var förbjudna. Konventikelplakatet, som förbjöd dem, upphävdes 1858.
En del av väckelsen stannade inom Svenska kyrkan, som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som bildades 1856. Andra bildade egna samfund: baptister, metodister och Svenska Missionsförbundet, som grundades 1878. De byggde missionshus och bönhus över hela landet, startade söndagsskolor och sångkörer och drev mission utomlands. I dag lever traditionen vidare i frikyrkoförsamlingarna, av vilka flera har gått samman, bland annat i Equmeniakyrkan som bildades 2011.
För föreningslivet var väckelsen viktig på ett sätt som ibland glöms bort. Församlingarna övade medlemmarna i att hålla möten, välja styrelser och sköta gemensamma pengar, långt innan det var vanligt i andra delar av samhället.
Nykterhetsrörelsen: logerna och självdisciplinen
Under 1800-talets början var brännvinet en del av vardagen, och supandet var ett stort socialt problem. De första nykterhetssällskapen bildades tidigt under seklet. Rörelsen fick ny kraft när godtemplarorden IOGT kom till Sverige 1879. Den organiserade sig i loger med egna ritualer, egna lokaler och ett starkt fokus på bildning och självdisciplin.
Nykterhetsrörelsen växte snabbt och blev en av de största rörelserna i landet. Den byggde ordenshus och godtemplargårdar, startade bibliotek och var den miljö där studiecirkeln föddes i början av 1900-talet. Politiskt drev rörelsen frågan om alkoholförbud. I folkomröstningen 1922 röstade en knapp majoritet nej till förbud, och i stället infördes ett ransoneringssystem med motbok som avskaffades 1955.
Många av de gamla orderna har gått samman. IOGT-NTO bildades 1970 och är i dag en av de största organisationerna i traditionen. Läs mer om logernas bildningsarbete i texten om studiecirkeln.
Arbetarrörelsen: fack, studier och Folkets hus
Med industrialiseringen växte en ny grupp: arbetare i fabriker, sågverk, gruvor och på byggen. De första fackföreningarna bildades under andra halvan av 1800-talet, och 1898 bildades Landsorganisationen, LO, för att samla förbunden. Arbetarrörelsen byggde både fackliga organisationer och ett politiskt parti, och den skapade en egen folkbildning: Arbetarnas bildningsförbund, ABF, bildades 1912.
Rörelsen byggde Folkets hus och Folkets parker på orter över hela landet, med möteslokaler, bibliotek, teatrar och dansbanor. Senare växte också tjänstemännens och akademikernas fackliga rörelser fram, med centralorganisationerna TCO som bildades 1944 och SACO som bildades 1947.
I dag är de fackliga organisationerna fortfarande stora medlemsorganisationer, och Folkets hus finns kvar på många orter, ofta som lokaler som vem som helst kan hyra. Mer om husen finns i texten om rörelsernas samlingslokaler.
Kooperationen: att äga tillsammans
Kooperationen bygger på idén att människor kan äga och driva verksamhet tillsammans, med en röst per medlem. Inspirationen kom bland annat från England, där en grupp vävare i Rochdale startade en konsumentförening 1844. I Sverige bildades många lokala konsumentföreningar under slutet av 1800-talet, och 1899 bildades Kooperativa Förbundet, KF.
Kooperationen tog sig många former. Konsumentkooperationen drev butiker och egna fabriker. Lantbrukarna organiserade mejerier, slakterier och inköpsföreningar. Bostadskooperationen växte under 1900-talet med organisationer som HSB, som bildades 1923, och Riksbyggen, som bildades 1940. I dag är bostadsrättsföreningen kanske den mest spridda formen av kooperation i Sverige, även om få tänker på den som en folkrörelse.
Kooperativ drivs ofta som ekonomiska föreningar, en föreningsform med egen lag som registreras hos Bolagsverket. Skillnaden mot en ideell förening förklaras i guiden föreningens ekonomi.
Landsbygdens rörelser: bönder, bygd och hembygd
På landsbygden organiserade sig bönderna både ekonomiskt och socialt. Lantbrukarnas föreningar för inköp, försäljning och utbildning växte under 1900-talet, och 1971 gick de stora organisationerna samman i Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Ungdomsföreningar och andra lokala föreningar byggde bygdegårdar, som blev landsbygdens motsvarighet till ordenshus och Folkets hus.
Till samma tradition hör hembygdsrörelsen, som vill bevara och berätta bygdens historia. Sveriges Hembygdsförbund bildades 1916, och i dag finns hembygdsföreningar i nästan varje del av landet, ofta med en hembygdsgård, ett arkiv och ett program av föreläsningar och vandringar.
Det som utmärker landsbygdens rörelser är det lokala. Föreningen är ofta det som håller ihop en by: den sköter lokalen, ordnar midsommarfirandet och söker bidrag till nytt tak.
Idrottsrörelsen: kroppen och klubben
Idrottsrörelsen växte fram runt sekelskiftet 1900. Riksidrottsförbundet bildades 1903, och snart fanns idrottsklubbar på nästan varje ort. Rörelsen förenade tävling och folkhälsa med en stark föreningstradition, där medlemmarna själva byggde planer, banor och klubbstugor.
Idrotten brukar beskrivas som den största folkrörelsen i Sverige räknat i antal föreningar och aktiva. Den är också den rörelse där många barn och unga för första gången möter föreningslivet: som spelare, som domare och som ledare i ett lag.
Idrottsrörelsen har behållit mycket av folkrörelsernas form. Klubbarna har årsmöten, styrelser och valberedningar, och mycket av arbetet görs fortfarande ideellt av föräldrar och tidigare aktiva. Därför är texterna om årsmötet och kassören lika användbara för en idrottsklubb som för en hembygdsförening.
Folkbildningen: lära för att kunna delta
Bildningen var gemensam för alla rörelser. Att kunna läsa, skriva, tala inför en församling och förstå samhället var en förutsättning för att kunna påverka det. De första folkhögskolorna startade 1868, med idéer som kom från Danmark. Studiecirkeln utvecklades i början av 1900-talet inom nykterhetsrörelsen och spreds sedan till de andra rörelserna, som byggde upp egna studieförbund.
Många av rörelsernas boksamlingar blev grunden till lokala bibliotek. Föreläsningsföreningar ordnade föredrag på orter där det inte fanns någon högre utbildning. Folkbildningen var på det sättet en väg till ett mer jämlikt samhälle, oavsett vilken rörelse den bedrevs i.
I dag fördelas statens stöd till studieförbund och folkhögskolor av Folkbildningsrådet. Läs mer i texten om studieförbund och folkhögskolor.
Kvinnorörelsen, fredsrörelsen och de nyare rörelserna
Parallellt med de stora rörelserna växte andra fram. Kvinnorörelsen arbetade för kvinnors rätt till utbildning, arbete och rösträtt. Fredrika-Bremer-förbundet bildades 1884, och efter ett långt arbete beslutade riksdagen 1919 om allmän och lika rösträtt för kvinnor, som kunde rösta i riksdagsval första gången 1921. Fredsrörelsen organiserade sig tidigt, och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen bildades 1883.
Under 1900-talets andra hälft kom nya rörelser: för miljö och natur, där Svenska Naturskyddsföreningen hade funnits sedan 1909, för internationell solidaritet, för personer med funktionsnedsättning och för hyresgäster och boende. Många av dem har tagit över de klassiska folkrörelsernas former med lokalföreningar, årsmöten och riksorganisationer, medan andra organiserar sig i lösare nätverk. Hur de olika metoderna skiljer sig åt beskriver jag i texten om folkrörelsernas metoder.
Från rörelse till institution
Under 1900-talet blev många av rörelserna en del av samhällets etablerade institutioner. De fick statsbidrag, anställde funktionärer och blev remissinstanser när staten utredde nya lagar. Det gav stabilitet och inflytande, men också nya frågor: hur behåller man medlemmarnas engagemang när mycket av arbetet görs av anställda?
Den frågan är fortfarande aktuell. Hur föreningslivet ser ut i dag, med kortare engagemang och nya former, skriver jag om i texten Sveriges föreningsliv i dag.
Källor och arkiv
Den som vill fördjupa sig har mycket att gå på. Några bra vägar in:
- De regionala folkrörelsearkiven, som finns i de flesta län och samlar protokoll, fanor och handlingar från lokala föreningar.
- Rörelsernas egna arkiv och bibliotek, som många riksorganisationer har byggt upp.
- Riksarkivet, vars nationella arkivdatabas gör det möjligt att söka efter föreningsarkiv i hela landet.
- Nationalencyklopedin, med artiklar om de enskilda rörelserna och organisationerna.
- Hembygdsföreningarna, som ofta vet mest om just din bygds föreningar.
Ord som loge, standar, fanborg och konventikel finns förklarade i föreningsordboken.
