Folkrörelse är ett av de där orden som alla tycks förstå men som få kan definiera. Jag har hört det användas om allt från en kampanj på sociala medier till en idrottsklubb med åttio år på nacken. Ibland betyder det bara att många är med. Men ordet har en längre och mer exakt historia, och den säger en hel del om hur det svenska samhället har vuxit fram.
Ett ord från 1800-talet
Ordet började användas i Sverige under andra hälften av 1800-talet, när stora grupper människor för första gången organiserade sig själva utanför kyrkan, staten och de gamla stånden. Det var väckelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som först kallades folkrörelser, och de tre brukar fortfarande räknas som de klassiska. Snart kom fler: idrottsrörelsen, kooperationen, bondeorganisationerna, kvinnorörelsen och hembygdsrörelsen.
Gemensamt för dem var att de inte nöjde sig med att tycka något. De byggde egna organisationer, egna hus, egna tidningar och egna skolor. De lärde sina medlemmar att leda möten, föra protokoll och sköta en kassa. Det är därför föreningslivet ofta har kallats en skola i demokrati.
Vad som brukar krävas
Det finns ingen lag som avgör vad en folkrörelse är, och forskare drar gränserna lite olika. Men de flesta beskrivningar brukar innehålla ungefär samma drag:
- Bred anslutning. Rörelsen samlar många människor, inte bara en liten krets av experter eller eldsjälar.
- Lokala föreningar. Medlemmarna är organiserade där de bor, i föreningar, kretsar, loger eller klubbar.
- Demokratisk uppbyggnad. Medlemmarna väljer sina styrelser och ombud, och besluten fattas på möten med protokoll.
- En idé. Rörelsen vill något mer än att ordna aktiviteter: förändra livet, samhället eller människan.
- Varaktighet. Den lever i generationer, inte bara under en kampanj.
Med de dragen blir det lättare att se skillnaden mot andra sorters sammanslutningar. En intresseorganisation kan vara stor men styras uppifrån. En protestkampanj kan engagera tusentals men vara borta efter ett år. En förening kan vara demokratisk men så liten att den aldrig blir en rörelse. Folkrörelsen är summan av många föreningar som delar en idé och en organisation.
Folkrörelse eller social rörelse?
I forskningen talar man i dag ofta om sociala rörelser, ett begrepp som används internationellt. Det är bredare och omfattar också lösare nätverk, protester och kampanjer. Folkrörelse är ett mer svenskt, och nordiskt, ord. Det lägger tonvikten vid det organiserade: medlemskapet, föreningen och mötet. Den som vill fördjupa sig kan läsa om folkrörelsernas metoder, där skillnaden blir tydlig.
Varför ordet fortfarande spelar roll
Man kan fråga sig om ordet har något att säga i dag, när färre sitter i styrelser och fler engagerar sig tillfälligt. Jag tror det. Många av de föreningar som finns runt omkring oss är barn eller barnbarn till de gamla rörelserna: studieförbunden, idrottsklubbarna, frikyrkoförsamlingarna, konsumentkooperationen och bygdegårdarna. Deras stadgar, mötesformer och ord kommer därifrån.
Att förstå var de kommer från gör det lättare att driva dem vidare. Det är också därför den här sajten har två delar: en om folkrörelsernas historia i Sverige och en om hur man driver förening i dag.
Var du hittar mer
Nationalencyklopedin har artiklar om både folkrörelser och de enskilda rörelserna. De regionala folkrörelsearkiven, som finns i de flesta län, samlar protokoll, fanor och handlingar från lokala föreningar, och många av dem tar gärna emot frågor. Är du nyfiken på din egen bygds föreningar är arkivet i ditt län ett bra första stopp. Vill du slå upp enskilda ord finns föreningsordboken här på sajten.
